Lisa Wikström

Jag saknar henne så otroligt mycket.
Tittar på några bilder och hon är så levande och så fin. Minns hennes mjuka tofsar vid öronen, hennes tjocka päls på bakbenen. Den alltid så glada tjejen. Så svårt att aldrig mer få träffa henne. Senast idag när vi kom till Hea efter ridningen tänkte jag att hon skulle vara där. Lika när jag red någon dag. När mamma inne såg att jag kommit tillbaka så brukade hon släppa ut Lajka till mig om hon inte hade varit med på ridturen.

Så ensamt. Det skulle ju vara hon och jag nu.