Lisa Wikström

Igår var jag och Sandra i Romme alpin och åkte slalom. Livsfarligt, men jag vågade lite mer än förra året, så i år ramlade jag en massa gånger. Jävla skidorna åkte ju i kors när jag svängde vänster. Dom är nästan för långa så lite svåra att hålla ordning på, ska leta om vi har nå korta skidor istället, skit samma om dom är mycket för korta, hellre det än dom jag haft nu. Körde med runkeepern igång.. Men första vändan försvann på nåt mystiskt sätt.. hade gått 1 timme och 40 min när vi satt uppe och softade i solen en stund. Men när vi kom ner och jag skulle stänga av försvann allt. Sedan var vi in och käkade, fetaostgratinerad quornfilé och ris, gott med riktig mat. Sedan hade vi inte så mycket tid kvar på våra liftkort, så det blev att åka upp åka ner på andra sidan, där hade liftkorten slutat funka så vi trängde oss förbi och åkte ner igen. Hela den vändan kom iaf med på runkeepern och som snabbast var jag upp i 35 km/h och det är väl fort för att vara på skidor tycker jag. Jag och Anja liksom ;)

Fjärde gången i mitt liv som jag åker.

Det har hänt väldigt mycket på senaste tiden. På tok för mycket.
Varit på mitt andra samtal med en KBT-tant, får hoppas det hjälper. Kom på när jag kom dit att jag totalt hade glömt fylla i och läsa lite papper jag fick förra gången, skulle göra dom till nästa gång istället.
Har haft lite samtalskontakt för en massa år sedan, men det blev inte så många gånger och jag vet liksom inte om det hjälpte heller. Hoppas att det jag går på nu ska hjälpa bättre och så ska jag se till att komma ihåg att gå dit och sådär.

Förresten så är jag arbetslös också.
Fick veta i tisdags efter vi kom hem ifrån Falun att någon som varit i australien skulle komma hem den här veckan och köra min linje.

Känns både skönt och konstigt. Känns som det var onödigt att skaffa lägenheten.. varför ska jag just bo i Hedemora när jag inte ens har jobb här längre? Kunde lika gärna flytta upp till stugan istället. Fast det skulle bli ensamt, extremt ensamt när inte Lajka är med längre.

Allt känns så overkligt nu.

Idag skulle Lajka ha fyllt 7 år.

Ångrar att jag aldrig firat hennes födelsedagar nu när vi inte fick ha en till.

11/3-12
Drömde om Lajka. Hon jagade katterna, ville ha hästkorv. Sen gick vi mot OK och dar kom det en man som undrade om hon var schäfer /collie och tyckte att hon var så fin. Sådär som det ofta har varit och man kände sig sådär stolt. Fast samtidigt i drömmen visste jag att hon var sjuk, vi hade redan gett henne sprutan, men i drömmen levde dom en vecka efter att sprutan tagits. Jag var så glad att hon var pigg och jagade katterna, hon fick träffa en stor blodhund också, och ville göra vad dom helst för lite korv. Hon verkade så frisk.

I natt
Drömde att vi åkte tåg. Jag, Hans Erik, min farmor och farfar(som dog för 1,5 år sedan), och så Lajka som var nästan lika pigg som vanligt. Även i den drömmen visste jag att hon var sjuk, men hon höll på att bli bättre.

Någon annan natt drömde jag att jag och Lajka åkte tunnelbana, och vi hamnade på en konstig tunnelbana med bara ställen som jag inte kände till. SÅ jag visste inte vart vi skulle stiga av. Dom ropade ut i högtalarna att man kunde beställa privatplan från någon station. Hur som helst, jag visste inte alls vart vi var mer än att vi var i sthlm, plötsligt så dök iaf farsan upp och hittade oss så då kändes allt bättre. Sen var det nån typ trevlig alkistant som gosade och pussade Lajka.

Undrar vad grejen med tågen kan vara?

8 år sedan idag som Daniel lämnade jordelivet.

4 dagar sedan Lajka lämnade jordelivet.

Saknar er båda så det gör ont i mig.

Idag när jag fick rapport så hade sänkan sjunkit från 120 nånting till 90 nånting(ska vara under 20), så det var bra. Bajset var lite fastare, dricker själv, men matas, verkade lite piggare. Verkar som nya pencillinet gör ett bättre jobb än det andra.

Allt är fortfarande allvarligt, men första gången nånting går åt rätt håll.

Hon har varit inlagd sedan i måndags.

Åker strax upp och hälsar på, var inte dit igår.

Min älskade lilla vovve.

Lajka är på djursjukhuset i Falun sedan i måndags kväll. Hon har blivit sämre och sämre, igår kväll ringde dom och sade att det var riktigt illa, dom var inte säkra på om hon skulle klara natten. Men dom lovade att ringa om hon blev sämre och dom ringde aldrig så jag antar att hon lever fortfarande. Det är så hemskt! Jag älskar ju min fina vovve. Igår eftermiddag hälsade jag, Erik och Hans Erik på henne och hon hälsade på oss alla och viftade lite på svansen men var väldigt trött och nere. Veterinären vi pratade med då sade iaf att dom flesta överlever och man kände sig lite hoppfull, men efter telefonsamtalet igår kväll känns det inte alls så hoppfullt längre.

Den 13e mars fyller hon 7 år. Det är ju ingen jätte hög ålder precis. Jag hade iaf räknat med att hon skulle bli 10 år.

Det finns ingenting jag kan göra, bara vänta och det är så hemskt.