Lisa Wikström

Nova dog för en vecka sedan. 30/4.

Hon kutade ut på vägen och rakt in i ett lastbilssläp som kom farande.

Hon tvärdog troligen, var död när jag kom fram, jag hade burit upp sista traven med tegel på skullen. Han i lastbilen hade inte vågat sig ut än.

 

Jag ringde Mathias och hämtade honom, sen körde vi henne till distriktsveterinärerna i Hedemora. Hon stoppades i en blå plastsäck och lades i frysen där flera andra säckar redan låg, en i samma storlek som Nova bland annat.

 

Den här veckan skulle hon kremeras uppe på Krema i Falun. Sen skulle dom höra av sig när jag kunde komma och hämta askan.

 

Usch vad hemskt, tårarna rinner när jag skriver. 1,5 år gammal.

 

Hon älskade att vara här ute. När jag släppte ut henne ur bilen när vi kom så brukade hon rusa runt på gården, bara så glad för att få springa lös. En så levnadsglad och ung hund ska inte behöva dö!

 

Hennes boll ligger kvar där hon lämnat den, fåret hon stal i sandhögen ligger kvar där hon släppte den(finns på film), hemma står hennes skålar framme, hennes lämnade frukost ligger kvar i skålen.

 

Så ofta tänker jag och tror att hon finns. Idag när vi skulle åka tänkte jag att jag ville ta det rosa kopplet som hade ramlat ner på golvet. Vad ska jag med det rosa kopplet till? Men jag ville använda det ju. Om jag går upp ur sängen känns det konstigt att jag aldrig behöver se efter så jag inte kliver på Nova. Ingen hund ligger under vardagsrumsbordet och tuggar på sitt ben. I skåpet ovanför kylen har hon ett helt nytt märgben. När jag öppnat dörren till franska balkongen är det ingen hund som kommer fram för att sitta och titta ut.

 

Och med anledning av förra inlägget så blev hon bra i magen igen.