Lisa Wikström

Nu har jag joggat i en vecka, följer en träningsplan på runkeeper. Kanske inte gjort dom på rätt dagar, men dom är gjorda iaf. Den idag blev den första på rätt dag. Så i morgon är det vilodag, på onsdag intervaller, då har jag Molly här igen så det får väl bli med barnvagn. Då kan man kanske inte riktigt jämföra med andra tider och sådär, men bättre att göra det så än inte alls.

Distansen jag joggat nu är 2,4 km, ser inte fram emot att springa längre än så, det är tillräckligt jobbigt som det är, men jag kan iaf jogga hela sträckan. Idag blev det en lyfta upp Doris paus eftersom det kom en bil, förra gången blev det en Kairokisspaus eftersom jag hade honom kopplad. Men annars höll jag mig joggande hela sträckan. Ganska plant underlag. När snön är borta har jag tänkt springa runt dammsjöarna här hos mig, det är ca 3 km runt och några rejäla backar. Om jag fullföljer träningsplanen så ska jag ju springa 5 km och det kan jag ju göra, men sen, efter det vill jag kunna hålla igång och springa vändan runt sjöarna här ett par gånger varje vecka. Känner mig ganska peppad faktiskt.

Doris är också en duktig träningskompis.

 

Varför gör jag då detta? Jao, en blandning av att det är nice med bra kondition, man får en liten känsla av "vad duktig jag var" efter varje pass och så av rädslan för att sjukdomen kan bli värre om jag inte håller igång. Alla verkar tycka att det är viktigt att man håller igång, fast hon på lungtestet tyckte iofs att jag höll igång med bara hästarna. Men hon träffar nog mycket folk som har betydligt sämre lungor än mig, så det kan jag ta med en nypa salt, jag har ju varken astma eller KOL.

 

Jag tycker att mina händer blivit mycket sämre. Det var ju när jag var gravid som jag börjat tänka på det och frågade mamma om det en gång på våren 2012. Då hände det bara då och då, kanske flera dagar emellan, jag minns inte riktigt. Nu är det ju flera gånger om dagen. Min soda streamer står lite bökigt till och jag blir tokig när jag inte får i flaskan på en gång, jag måste oftast släppa och ta ett nytt tag för att handen ska lyda. Och att krama ur disktrasan, då låser sig handen en stund, man vill ju liksom veckla ut den för att torka bordet.

 

En annan läskig grej är stelhet i munnen. Har haft i käkarna i många år, första tuggan på en macka kan gå segt liksom. Men nu om jag varit tyst ett tag och ska börja prata kan det bli sluddrigt, jag har haft svårt att ropa på Doris ibland, skitsvårt med R:et. Men det släpper ju efter bara pyttelite uppvärmning, men tänk om det blir värre? Folk tror ju att man är dum i huvudet om man inte pratar normalt!

 

Usch, jag oroar mig en hel del över det här.

 

Dessutom har jag ju finfina anlag från farsan sida med fel på aortaklaffen, som både farsan och min farmor har bytt ut nu.

 

Här har man trott att man har hyfsat bra anlag, alla i släkten utom morfar har blivit/är gamla. Å så fick man veta det här.

 

På fredag är det begravning för Sören, mammas kusin. Jag ska inte gå, begravningar är bara jobbigt och jag kände ju inte honom precis. Visst vi har träffats, han slog på nån tappsko på Krista för länge sedan. Han var till Karlmats stall och körde sin häst, vi har nog varit dit nån gång också. Men senaste åren har han varit mupp typ. Mamma trodde att det berodde på en hjärnblödning, men enligt hans dotter är det sjukdomen. Vem vet? Jag tror att han 66 år nu när han dog och det är ju inte allt för gammalt. Hans bror dog vid 37 års ålder, och deras lillasyster lever fortfarande men har jobbat halvtid i många år pga sjukdomen. Henne skulle jag vilja träffa egentligen, har inte gjort det sedan jag var liten vad jag kan minnas, hon hade adopterade barn. Många med denna sjukdom kan inte få barn. Hur som helst tycker jag inte att det är rätt tillfälle att träffa henne för att prata sjukdom på en begravning. Sen gråter jag alltid på begravningar även om det är nån som inte brytt mig om så mycket(en begravning). Alla andra har varit såna där det varit helt okej att gråta, 16 årig stalltjej, pojkvän och farfar.

 

Usch vad jag blev att fundera en massa nu. Bäst att slå på Skönheten och odjuret igen och titta på den tills jag somnar. När jag loggar in på bloggen, vet jag liksom sällan vad jag kommer skriva om. Det blir som det blir bara.

 

God natt.